Gycklarfamiljen

Gycklarfamiljen är Pablo Picassos stora målning av sex kringresande artister i ett tomt landskap, målad 1905 och i dag på National Gallery of Art i Washington. Museets titel är Family of Saltimbanques, tekniken olja på duk och måtten 212,8 × 229,6 centimeter. Museet kallar den Picassos viktigaste målning från den tidiga karriären. Under ytan ligger minst fyra kompositioner. Röntgen har visat hur duken byggdes om under mer än ett år. Här får du veta vilka figurerna är, vad museet säger om kvinnan längst till höger och varför en tyskspråkig poet skrev en elegi om bilden.

Vad föreställer Gycklarfamiljen?

Sex kringresande artister står och sitter i ett tomt landskap i rosa och ockra. De möter inte varandras blickar. National Gallery of Art beskriver dem som fångade i ett mellanläge, fast i ovisshet. Museets egen artikel om verket heter Isolation in Pablo Picasso’s Family of Saltimbanques.

Den svenska titeln är en översättning. Museets titel är Family of Saltimbanques. Ordet saltimbanque förklaras av museet som en sammansättning av italienskans saltare, att hoppa, med banco, bänk eller estrad. Någon etablerad svensk titel finns inte.

Beskrivningar av verket som varmt och harmoniskt håller inte för museets egen läsning. Museet framhåller att himlen är den mest expressiva och mest abstrakta delen av duken och att färgen är lagd utan något sammanhållet grepp över ytan. Tunna skikt växlar med kraftigt omarbetade partier.

Vilka är de sex figurerna?

Museets egen uppräkning är kort och exakt. Där räknas en harlekin, en gycklare, en ung man i trikå, en pojke i blå dräkt, en flicka i tutu med korg och en kvinna med blommig hatt, ordnade i ett rosafärgat landskap.

Uppgifterna kommer från National Gallery of Arts egen katalogpost och museets artikel om verket.

En figur pekas ut utan reservation. Den grubblande harlekinen längst till vänster, i den rutiga dräkten, bär enligt museet ansiktet av den mörke och intensive unge konstnären själv. Picasso målade in sig själv i rollen.

De övriga namnen på listan kommer från annat håll. Att den lille akrobaten skulle vara Max Jacob, den unge akrobaten André Salmon och den store gycklaren Guillaume Apollinaire bygger på André Salmons egen utsaga och står inte i museets texter.

Vem är kvinnan med den blommiga hatten?

Museet ställer frågan själv och svarar att ingen vet. Hon sitter avskild från gruppen och bär ingen cirkusdräkt. Även om hon sitter ser det ut som om hon svävar över marken, skriver museet.

Den vanligaste identifieringen är motbevisad. National Gallery of Art skriver uttryckligen att kvinnan en gång troddes vara Fernande Olivier, modell och en av Picassos partner. Den teorin har motbevisats. Hennes identitet är okänd, skriver museet. Flera stora sajter uppger fortfarande Fernande Olivier som kvinnan.

Vad ligger under målningen?

Museets egen katalog formulerar det precist. Under ytan på Washingtonmålningen ligger inte bara betydande alternativa tillstånd av den nuvarande kompositionen utan också två helt andra bilder. Det ger minst fyra kompositioner på samma duk.

Den understa är en cirkusfamilj från sent 1904 eller tidigt 1905. Röntgen visar en grupp akrobater på en slätt, några vilande och några i arbete. Ett barn försöker balansera på en stor boll. Motivet knyts till en akvarellstudie i Baltimore.

Ovanpå den ligger två unga akrobater i ett landskap. Figurtyperna motsvarar gouachen Två akrobater med en hund, men spegelvända. Den mindre akrobatens huvud är enligt museet den bäst bevarade delen av hela den underliggande bilden.

Sedan följer ett tidigare tillstånd av den grupp du ser i dag. Överst ligger den färdiga målningen från hösten 1905. Röntgenmontaget visar hur duken byggdes om gång på gång. Picasso arbetade på duken, målade bort kompositioner och byggde om den under mer än ett år.

En femte bildidé stannade på papperet. Museets katalog beskriver ett planerat formellt grupporträtt av en cirkustrupp, kallat Circus Portrait, känt bara genom studier. Om det var tänkt för den stora duken blev det aldrig utfört, skriver museets kurator, som tror att Picasso lade idén åt sidan för att den var för formell och stel.

Återbruket var ingen engångshändelse. Skådespelaren på Metropolitan, som fransk press kallar L’acteur, är målad på baksidan av en redan använd duk. Under Det blå rummet från 1901 på Phillips Collection ligger ett mansporträtt, funnet med infraröd reflektografi. Porträttet är stående där badscenen är liggande. Museets egen konservator använder alternativtiteln Le Tub i tryck, efter badbaljan som kvinnan böjer sig över.

Vad visade röntgen?

Ändringarna går att räkna upp en och en. Flickan i tutu fanns inte i den första versionen av gruppen. När hon lades till ströks gycklarens högra ben. Benet syns fortfarande delvis i den röda underfärgen till vänster.

Den unge akrobaten var annorlunda klädd. Han hade hög hatt och bar en väska. Den långa halsduken i den färdiga bilden är en rest av den klädseln. Pojkens bylsiga byxor och långa jacka lades till över en akrobatdräkt. Under det bruna landskapet ligger blå underfärg från ett tidigare skede.

Undersökningen har namn och årtal. Arbetet leddes av kuratorn E. A. Carmean Jr. tillsammans med konservatorerna Ann Hoenigswald och Barbara Miller vid museets konserveringsavdelning. Resultaten publicerades i katalogen Picasso: The Saltimbanques, National Gallery of Art 1980. Utställningen pågick från den 14 december 1980 till den 15 mars 1981.

Metoden var röntgen, sammanfogad till ett montage över hela duken, kompletterad med visuell granskning av pentimenti. Infraröd reflektografi och röntgenfluorescens har använts på andra tidiga Picassoverk, bland dem Det blå rummet på Phillips Collection och La Miséreuse accroupie i Toronto. Någon motsvarande undersökning av Gycklarfamiljen har vi inte funnit publicerad.

Var finns Gycklarfamiljen?

Målningen tillhör National Gallery of Art i Washington, med accessionsnumret 1963.10.190 och kreditraden Chester Dale Collection. Den hänger på mezzaninplanet i East Building, i sal E217. Duken är signerad nere till höger.

Museets faktaruta byggs med JavaScript, så måtten och proveniensen levereras inte vid en vanlig hämtning av verkssidan. Uppgifterna på den här sidan är lästa i museets egen katalogpost på museets partnersida hos Google Arts and Culture. Duken mäter 212,8 × 229,6 centimeter. Med ram blir måtten 240,4 × 256,3 centimeter.

Verket lämnar inte museet. Chester Dales testamente förbjuder utlån. Därför saknades duken i den stora Picassoretrospektiven i New York 1980. Museet gjorde i stället en egen utställning samma vinter.

Vilka har ägt målningen?

Ägarkedjan är kort och ovanligt väl dokumenterad. Den börjar i ett franskt samlarsyndikat och slutar i en amerikansk donation fyra decennier senare.

Uppgifterna kommer från National Gallery of Arts egen proveniensförteckning. Inga belopp anges, eftersom auktionsresultaten från 1914 inte går att hämta hos auktionshuset.

Syndikatet är en historia i sig. La Peau de l’Ours grundades av André Level, som köpte samtidskonst för en grupp delägare och sålde hela samlingen på Hôtel Drouot den 2 mars 1914. Museets proveniens bekräftar att Level köpte duken direkt av konstnären 1908 för syndikatets räkning.

Museet äger flera verk med samma ägare i kedjan. Hertha Koenig, som var tyska och levde mellan 1884 och 1976, finns i museets proveniensregister kopplad till tre Picassoverk i samlingen, bland dem Harlekinens död från 1905.

Vad har Rilke med målningen att göra?

Poeten bodde med målningen på väggen. Museets egen proveniensfotnot berättar att Rainer Maria Rilke i november 1914 skrev till Hertha Koenig att han sett duken hos Thannhauser. I juni 1915 frågade han om han fick bo en tid i hennes våning och åtnjuta förmånen att leva bredvid den store Picasso.

Den 28 juni 1915 skrev han om upplevelsen. I brevet berättade han att han satt i vänners våning med den finaste Picasso. Där fanns så mycket Paris att han för stunden glömde, skrev han. Rilke bodde kvar i våningen från juni till oktober 1915.

Kopplingen lever kvar i en av modernismens mest kända dikter. Den femte av Duinoelegierna bär överskriften Frau Hertha Koenig zugeeignet och öppnar med raden om vilka dessa kringvandrande är, ännu flyktigare än vi själva. Elegierna fullbordades 1922 och utkom 1923.

1. Sent 1904

   Picasso målar en cirkusfamilj på duken, med ett barn på en boll.

2. Tidigt 1905

   Kompositionen målas över med två unga akrobater i ett landskap.

3. Hösten 1905

   Den färdiga Gycklarfamiljen står klar efter mer än ett års arbete.

4. 1908

   André Level köper duken av konstnären för La Peau de l’Ours.

5. 2 mars 1914

   Syndikatets samling säljs på Hôtel Drouot i Paris.

6. November 1914

   Rilke skriver till Hertha Koenig att han sett målningen hos Thannhauser.

7. Juni 1915

   Rilke flyttar in i Hertha Koenigs våning med målningen.

8. 1923

   Duinoelegierna utkommer, med den femte tillägnad Hertha Koenig.

9. 10 februari 1931

   Chester Dale köper målningen i New York.

10. 1963

    Verket kommer till National Gallery of Art genom Dales testamente.

11. 14 december 1980

    Utställningen Picasso: The Saltimbanques öppnar med röntgenfynden.

12. 2044

    Picassos verk blir fria att återge i Sverige.

Vad var Cirque Médrano?

Cirkusen låg i Montmartre. Picasso gick dit ofta. National Gallery of Art beskriver hur han under sina tidiga Parisår såg föreställningarna och mötte de artister och commedia dell’arte-figurer som präglar verket. Museet återger nyare forskning som identifierar mannen i rött som El Tío Pepe, en av Médranos mest kända artister.

Centre Pompidou beskriver samma sak från franskt håll. Museets pedagogiska material talar om minnen av kvällar på Cirque Médrano och om Picassos liv i den extrema torftigheten i ateljén i Bateau-Lavoir.

Traditionen går längre tillbaka än cirkusen. Museets katalog följer harlekinen, pierroten och gycklaren från deras ursprung i 1600-talets commedia dell’arte fram till sammansmältningen med Picassos samtida cirkusartister. Museet skriver också att konstnären identifierade sig djupt med gruppen.

Finns rosa perioden i Norden?

En enda målning finns i Norden. Den hänger i Göteborg. Göteborgs konstmuseum äger Akrobatfamilj från tidigt 1905, utförd på kartong och i samlingen sedan 1922. Museet skriver att Picasso det året gjorde många verk på kartong, ett billigare material som sannolikt speglade hans ekonomi.

Proveniensen löper parallellt med Washingtonduken. Verket var ett av de första Picassoverk Leo Stein köpte av konsthandlaren Clovis Sagot hösten 1905, kom till Sverige via den norske konsthandlaren Walther Halvorsen och därefter till Göteborg genom samlaren Conrad Pineus. Museet påpekar själv att alla led i proveniensen inte är kartlagda.

Göteborgsverket bär också något på baksidan. Vid en vetenskaplig undersökning i samarbete med CATS i Köpenhamn och MOLAB inom EU-projektet IPERION CH upptäcktes en tidigare okänd skiss på baksidan av målningen. Museets konservator Mariateresa Pullano har sagt till Göteborgs-Posten att skissen kan vara en förstudie och möjligen ha samband med Washingtonduken. Hon betonar samtidigt att det bara är antaganden.

Resten av Norden har rosa perioden på papper. Moderna Museet äger grafikbladen Les deux saltimbanques med numret NMG 219/1942, Salomé med numret NMG 135/1921 och Au cirque med numret NMG 218/1942, alla från 1905. Statens Museum for Kunst i Köpenhamn har gouachen Omfavnelsen med numret KMSr175. Nasjonalmuseet i Oslo äger torrnålsbladet Badet, NG.K_H.1956.0104.

Tre av de svenska bladen hör ihop. Les deux saltimbanques, Salomé och Au cirque ingår i La Suite des Saltimbanques, sviten om ett femtontal etsningar och torrnålar som Picasso gjorde 1904 och 1905 och som Ambroise Vollard gav ut 1913 i en upplaga om 250 exemplar, tryckt av Louis Fort.

Varför visar vi ingen bild av målningen?

Pablo Picasso dog den 8 april 1973. Enligt 43 § upphovsrättslagen gäller skyddet till utgången av det sjuttionde året efter dödsåret, vilket betyder till och med den 31 december 2043. Verken blir fria att återge i Sverige den 1 januari 2044.

Museerna anger samma sak. Statens Museum for Kunst sätter rättighetsraden Succession Picasso och VISDA på sitt Picassoverk. Nasjonalmuseet skriver Picasso och BONO. Därför visar den här sidan ingen bild av målningen utan ett eget diagram över skiktföljden.

Var kan du se Gycklarfamiljen?

Målningen hänger på National Gallery of Art i Washington, i sal E217 på mezzaninplanet i East Building. Museets webbplats visar den i bild. Eftersom Chester Dales testamente förbjuder utlån lämnar duken inte museet. Närmast kommer du i Göteborg, där Akrobatfamilj från samma år visas i museets Picassorum.

• Fyra bilder, en dukMuseets katalog talar om två helt andra bilder plus alternativa tillstånd av den nuvarande.
• Harlekinen är PicassoMuseet skriver att figuren längst till vänster bär konstnärens eget ansikte.
• Kvinnan är okändIdentifieringen med Fernande Olivier har motbevisats enligt museet.
• Duken lämnar aldrig museetChester Dales testamente förbjuder utlån av verket.

Vanliga frågor om Gycklarfamiljen

Vem målade Gycklarfamiljen?

Pablo Picasso, 1905, under sin rosa period i Paris. Arbetet på duken pågick från sent 1904.

Var finns Gycklarfamiljen?

På National Gallery of Art i Washington, med accessionsnumret 1963.10.190 och kreditraden Chester Dale Collection.

Hur stor är målningen?

212,8 × 229,6 centimeter. Med ram mäter den 240,4 × 256,3 centimeter.

Hur många figurer finns i målningen?

Sex. En harlekin, en gycklare, en ung man i trikå, en pojke i blå dräkt, en flicka i tutu med korg och en kvinna med blommig hatt.

Är harlekinen ett självporträtt?

Museet skriver att harlekinen längst till vänster bär konstnärens eget ansikte.

Vem är kvinnan längst till höger?

Okänd. Museet skriver att teorin om att hon skulle vara Fernande Olivier har motbevisats.

Vad ligger under målningen?

Minst fyra kompositioner. Underst en cirkusfamilj med ett barn på en boll, därefter två akrobater, sedan ett tidigare tillstånd av dagens grupp.

Vad har Rilke med målningen att göra?

Han bodde i samma våning som duken i München 1915 och tillägnade den femte Duinoelegin ägaren Hertha Koenig.

Källor

Samtliga källor är lästa den 21 september 2026. Mått och proveniens är lästa i museets egen katalogpost, eftersom verkssidans faktaruta kräver JavaScript.

• National Gallery of Art: verkssidan med utställningshistorik och signatur
• National Gallery of Art: katalogdata, kreditrad och sal
• National Gallery of Art: museets artikel om figurerna och isoleringen
• National Gallery of Art: katalogen Picasso: The Saltimbanques 1980
• National Gallery of Art: proveniensposten för Hertha Koenig
• National Gallery of Art: proveniensposten för Thannhauser
• Centre Pompidou: Cirque Médrano och Bateau-Lavoir
• Göteborgs konstmuseum: Akrobatfamilj, proveniens och skissen på baksidan
• Göteborgs konstmuseum: Picassorummet
• Moderna Museet: Les deux saltimbanques, NMG 219/1942
• Moderna Museet: Salomé, NMG 135/1921
• Statens Museum for Kunst: Omfavnelsen, KMSr175
• Nasjonalmuseet: Badet ur La Suite des Saltimbanques
• rilke.de: femte Duinoelegin med dedikationen
• Riksdagen: upphovsrättslagen 43 §
• Bildupphovsrätt: när verk får användas fritt