Saturnus slukar sin son

Saturnus slukar sin son målades av Francisco de Goya någon gång mellan 1820 och 1823, direkt på väggen i hans eget hus utanför Madrid. Den var aldrig avsedd för någon publik. I dag hänger den i Sala 067 på Prado under katalognumret P00763, 143,5 centimeter hög och 81,4 bred, sedan den överfördes från puts till duk 1874. Den överföringen förändrade ansiktet. Här får du museets egna uppgifter, vad fotografierna från 1874 visar och vem som har ifrågasatt att Goya alls målade den.

Vad målningen visar

Guden Saturnus i färd med att slita sönder och svälja ett av sina barn. Fundación Goya en Aragón beskriver honom som tidens gud, som slukade sina barn i takt med att hustrun födde dem. Bilden fångar det fruktansvärda ögonblick då han styckar och sväljer ett av dem.

Kompositionen är nästan tom. Den spanska kommentaren kallar den mycket enkel, på gränsen till abstraktion, med ett intensivt expressionistiskt uttryck i Saturnus huvud och kraftfulla penseldrag.

Färgerna är få. Gudens gestalt ställs mot ett mörkt neutralt rum. Blodets röda toner lyfts mot svart och grått.

Jämförelsen med Rubens är museets egen. Där Rubens respekterade den traditionella ikonografin riktar Goya in sig på gudens grymma och aggressiva sida.

En tolkning återges av museet utan att drivas. Saturnus skulle spegla Goyas eget sinnestillstånd vid tiden, inför ålderdomen och den sjukdom han genomlidit 1819.

Verket i Prados egen post

Elva uppgifter ur Prados katalog och Fundación Goya en Aragóns objektpost. Prado skriver Alto före Ancho, det vill säga höjd före bredd.

En rad saknas som många söker. Varken signatur eller inskription är belagd på verket.

De två källorna skiljer sig med en millimeter i bredd. Prado anger 81,4 centimeter och Fundación Goya en Aragón 81,5. Skillnaden är en mätavvikelse, inte en motsägelse.

Huset som aldrig hade någon publik

Goya köpte lantstället Quinta del Sordo 1819, samma år som han genomled en svår sjukdom. Mellan 1820 och 1823 målade han fjorton bilder direkt på väggarna i två rum.

Ingen hade beställt dem. De var inte gjorda för att visas, säljas eller diskuteras. Goya skrev själv ingenting om dem.

Saturnus satt på nedre våningen. Prado anger ett av väggpartierna på bottenplanet, tillsammans med Judit och Holofernes, Leocadia, Två gamla, Två gamla som äter, Häxsabbaten och Vallfärden till San Isidro.

Huset finns inte kvar. Det revs omkring 1909, drygt trettio år efter att målningarna lyfts av väggarna.

Överföringen 1874

Baron Frédéric Émile d’Erlanger köpte Quinta del Sordo på 1870-talet och lät flytta målningarna till duk.

Arbetet utfördes av Salvador Martínez-Cubells, Prados egen restaurator, 1874. Metoden kallas strappo och innebär att färgskiktet dras av putsen och fästs på en ny bärare.

Det var ett brutalt ingrepp. Överföringen medförde omfattande ommålning. Artnet sammanfattar att verken skadades svårt i processen.

Sju år senare skänktes de bort. År 1881 donerade d’Erlanger målningarna till spanska staten, som tilldelade dem Prado.

Röntgen har visat något oväntat. Under de svarta målningarna finns äldre målningar, vilket tyder på att Goya återanvände tidigare arbeten.

Vad fotografierna avslöjar

Jean Laurent fotograferade målningarna där de satt, innan de flyttades. Raquel Esteban Vega fastställer året till 1874 och antalet till femton negativ.

Hon lägger själv in en reservation. Bilderna togs femtio år efter att Goya lämnat Madrid för Bordeaux, så förändringar kan ha skett dessförinnan.

Carlos Foradada vid Universidad de Zaragoza har jämfört fotografierna med verken i dag. Hans generella slutsats är att de ögon vi ser i de svarta målningarna inte är trogna originalen.

För Saturnus är förändringarna konkreta. Ögonen förlorade sitt överraskningsmoment och sin vildhet, hårets nyanserade färger målades om och ansiktets modellering försvagades.

Samma mönster syns i de andra verken. Hunden i Halvt nedsjunken hund blickade ursprungligen mot fåglar i fjärran i stället för att stirra ut i tomma intet. Männen i Duell med påkar stod i sädesfält innan landskapet doldes under jordfärg.

Vem målade dem egentligen

Juan José Junquera, professor vid Universidad Complutense de Madrid, väckte 2003 frågan om Goya över huvud taget målat dem.

Argumentet är arkitekturhistoriskt. De fjorton målningarna satt fördelade på två våningar, men Quinta del Sordo hade enligt Junquera bara bottenvåning under Goyas livstid. Han drog slutsatsen att verken utförts av Goyas son.

Motargumenten är flera. Sonen visade enligt The Art Newspaper föga konstnärlig begåvning, tycks ha avbrutit sin utbildning och kallade sig lantbrukare. När han dog på 1850-talet intygade samtida konstnärer att målningarna var Goyas.

Prado följde inte Junquera. Museet tog del av hans uppfattning men vidhåller Goyas upphovsmannaskap.

En forskare landade mittemellan. Juliet Wilson-Bareau invände inte mot attributionen utan menade att en grundlig teknisk analys vore befogad, med tanke på verkens dåliga skick och den omfattande övermålningen.

Verkets historia i årtal

1. 1819

   Goya köper Quinta del Sordo och genomlider en svår sjukdom.

2. 1820-1823

   De fjorton svarta målningarna utförs direkt på väggarna.

3. 1828

   Goya dör i Bordeaux. Antonio Brugada upprättar inventarium och ger verket titeln Saturno.

4. 1867

   Charles Yriarte publicerar den första avbildningen och beskrivningen.

5. 1874

   Jean Laurent fotograferar målningarna på plats, femton negativ.

6. 1874

   Salvador Martínez-Cubells överför målningarna från puts till duk.

7. 1881

   Baron Frédéric Émile d’Erlanger donerar verken till spanska staten.

8. omkring 1909

   Quinta del Sordo rivs.

9. 2003

   Juan José Junquera ifrågasätter offentligt att Goya målat sviten.

10. 2011

    Carlos Foradadas jämförelse med Laurents fotografier publiceras i ABC.

Goya i Norden

Ingen av de svarta målningarna finns i Norden och kommer aldrig att göra det. De är Prados mest centrala verk och lämnar inte museet.

Goya själv finns väl representerad, men nästan uteslutande som grafiker. Statens Museum for Kunst i Köpenhamn har 270 poster, varav 266 grafiska blad ur Tauromaquia, Desastres, Disparates och Caprichos.

Nationalmuseum har tre målningar och drygt sextio grafiska blad. Målningarna är porträttet av arkitekten Ventura Rodríguez från 1784 under NM 4574 och allegorierna Poesin och skalderna under NM 5592 och Sanningen, Tiden och Historien under NM 5593. Göteborgs konstmuseum har ett blad, Capricho nummer 69 under G 217/1960.

Nasjonalmuseet i Oslo har nitton poster, samtliga grafik daterad mellan 1815 och 1823. KODE i Bergen har ett blad ur Los Disparates under BB.B.03415.

Så ser du målningen

Verket hänger i Sala 067 på Museo Nacional del Prado i Madrid. Salsnumret står i museets katalogpost.

Sällskapet är resten av sviten. De fjorton svarta målningarna visas tillsammans, vilket gör det möjligt att se hur de förhöll sig till varandra i huset.

Räkna inte med utlån. Verken är överförda från puts till duk och i dåligt skick. De tillhör också museets absoluta kärna.

• Den målades utan beställareBilden satt på väggen i Goyas eget hus och var inte avsedd att visas för någon.
• Det är ingen freskPrado anger blandteknik på torr vägg med oljebundna pigment.
• Titeln kommer från ett inventariumAntonio Brugada gav verket namnet Saturno i inventariet efter Goyas död 1828.
• Det finns äldre målningar underRöntgen visar att Goya återanvände tidigare arbeten som underlag.

Vanliga frågor om Saturnus slukar sin son

Hur stor är Saturnus slukar sin son?

143,5 centimeter hög och 81,4 bred enligt Prado. Fundación Goya en Aragón anger 81,5 centimeter i bredd.

Var hänger målningen?

Sala 067 på Museo Nacional del Prado i Madrid, under katalognumret P00763.

Är det en fresk?

Nej. Prado anger att målningarna utfördes direkt på torr vägg med oljebundna pigment. De överfördes till duk 1874 med strappometoden.

Vem flyttade målningen till duk?

Salvador Martínez-Cubells, Prados egen restaurator, år 1874, på uppdrag av baron Frédéric Émile d’Erlanger.

Ser målningen ut som när Goya målade den?

Nej. Carlos Foradada har jämfört Jean Laurents fotografier från 1874 med verket i dag och funnit att ögonen förlorat sin vildhet, att håret målats om och att ansiktets modellering försvagats.

Har någon ifrågasatt att Goya målade den?

Ja. Juan José Junquera framförde 2003 tesen att de svarta målningarna utförts av Goyas son, med argumentet att huset bara hade bottenvåning under Goyas livstid. Prado följde honom inte.

När kom målningen till Prado?

År 1881, som donation från baron Frédéric Émile d’Erlanger till spanska staten.

Heter den son eller barn?

Son i singular. Prado skriver Saturno och Fundación Goya en Aragón Saturno devorando a un hijo. Pluralformen kommer från Charles Yriartes titel från 1867.

Källor

Samtliga källor är lästa mellan den 18 och 19 september 2026. Mått, teknik och proveniens kommer från Prados egen post och Fundación Goya en Aragón.

• Museo del Prado: Valeriano Bozal om tekniken, överföringen 1874 och donationen 1881
• Fundación Goya en Aragón: mått, teknik, motivbeskrivning och jämförelsen med Rubens
• The Art Newspaper: Junqueras tes, motargumenten och Prados hållning
• ABC: Carlos Foradadas jämförelse mellan fotografierna och verken i dag
• Nationalmuseum: Ventura Rodríguez NM 4574 med mått och gåvouppgift
• Statens Museum for Kunst: de 270 danska posterna fördelade på teknik
• Nationalmuseum: de 72 posterna med NM 5592 och NM 5593
• Göteborgs konstmuseum: Häxornas blåsbälg G 217/1960