De tre dansöserna

De tre dansöserna är Pablo Picassos stora målning av tre gestalter framför ett öppet fönster, färdig i juni 1925 och i dag på Tate i London. Museets titel är The Three Dancers, tekniken olja på duk och måtten 215,3 × 142,2 centimeter. Under ytan ligger två äldre målningar. Den understa påbörjades redan hösten 1923. Tate köpte duken direkt av Picasso 1965, efter nästan fem års förhandling. Han signerade den först när den skulle lämna ateljén. Här får du veta vad museet säger om figurerna, varför Picasso lät torksprickorna vara kvar och varför målningen så sällan lämnar London.

Vad föreställer De tre dansöserna?

Tre gestalter dansar i ett rum med öppet fönster. Museets egen text till besökarna är kort och hård. Vad som ser ut som ett översvallande firande av livet är i själva verket en vild dödsdans, skriver Tate.

Museet fortsätter med att kalla det en målning om råa känslor. Lust, skuld och sorg är målade vid en tid då Picassos kärlek till hans första hustru hade svalnat. Verket kan också berätta historien om en våldsam kärlekstriangel, tillägger museet med ett uttryckligt förbehåll.

Rummet i sig är prydligt. Tates forskningsskrift beskriver släta ytor och dekorativ tapet i en ofarlig interiör, undergrävd av skärande färger. Starka oblandade blåtoner i olika valörer översvämmar bilden. Ett svart tak löper tvärs över den övre delen.

Vilka är de tre figurerna?

Figuren till vänster är den mest omtalade. Tate beskriver henne som en avskyvärd och hotfull menadgestalt med glesa tänder mellan förföriskt röda läppar. Ansiktet liknar en dödskalle, med mörka hålor för ögon och näsa och ett enda öga upplyst av ett demoniskt vitt ljus inifrån.

Mittfiguren känner vi bäst genom röntgen. Under ytan hade hon ett bröst i profil och en omöjligt getingsmal midja. Ställningen med utsträckta armar har i litteraturen lästs som en korsfästelsepose. Den läsningen gör museet inte.

Bakom figuren till höger står något annat. Där reser sig en hög svart gestalt. Det är den enda figur i målningen som Picasso själv har identifierat.

Vem var Ramón Pichot?

Ramón Pichot i Gironès var en katalansk målare och en gammal vän till Picasso. Han dog den 1 mars 1925 i Paris. Dödsbudet kom medan duken redan bar två äldre kompositioner. Den sista, våldsamma ommålningen gjordes först i maj och juni.

Picasso knöt själv verket till dödsfallet. Målningen är framför allt förbunden med eländet i att höra om en gammal väns död, sade han 1965. Medan han målade den dog vännen Ramón Pichot. Han hade alltid tyckt att bilden borde heta Pichots död snarare än De tre dansöserna.

Resten av den berömda tolkningen kommer från annat håll. Den vanliga versionen gör figuren till vänster till Germaine Gargallo, som gifte sig med Pichot 1906. Mittfiguren blir Carles Casagemas, som sköt sig för hennes skull den 17 februari 1901. Tates forskningsskrift nämner varken Gargallo eller Casagemas.

Museets egen kurator går längre i sin försiktighet. Natalia Sidlina skriver att hela identifieringstraditionen utlöstes av en enda kommentar av Picasso 1965. Figuren till vänster kan lika gärna vara Olga Chochlova, hans första hustru och tidigare dansös i Ballets Russes. Mellan de två dödsfallen ligger drygt tjugofyra år, inte tjugofem.

Vad heter målningen egentligen?

Målningen har gått under fem namn. Picasso gillade aldrig det namn som blev kvar. Tabellen visar vem som använde vilket och när.

Uppgifterna kommer från Tates egen forskningsskrift Tate Papers nummer 28.

Den första titeln pekar ut det som i dag knappt nämns. Flickor som dansar framför fönstret hette verket när det publicerades i juli 1925. Fönstret gav bilden dess ursprungliga namn.

Vad ligger under målningen?

Duken bär tre målningar. Underst ligger en grisaille från hösten 1923, ett grått bottenskikt med svarta konturer som möjligen hörde till greve Étienne de Beaumonts beställning av dekorativa paneler.

Ovanpå den målade Picasso en stor scen med tre ganska klassiska nakna dansöser, återgivna på ett tydligt tredimensionellt sätt. Figurerna hade rundade lemmar i balettposer och verket var besläktat med den förlorade målningen La Danse från 1923. Överst ligger den bild du ser, fullbordad snabbt i maj och juni 1925.

Att måla över gamla dukar var ett återkommande arbetssätt hos Picasso, särskilt väldokumenterat i de tidiga verken. National Gallery of Art räknar minst fyra kompositioner på duken till Gycklarfamiljen från 1905, varav tre ligger under den bild vi ser. Phillips Collection i Washington har med infraröd reflektografi hittat ett mansporträtt under Det blå rummet från 1901. Porträttet är stående där den synliga scenen är liggande, enligt de forskare som undersökte duken.

Den nedre delen av duken är särskilt talande. Där syns två fötter som inte hör till den synliga bilden, en från figuren till vänster och en från figuren till höger. Den underliggande högerfoten har utmejslade tår. Formen som ersatt den är helt abstraherad.

Vändningen kom mitt i arbetet. Picasso höll enligt Tate på med en målning av De tre gracerna före sin resa till Monte Carlo med Ballets Russes. När han kom tillbaka i mitten av maj 1925 förvandlade han bilden fullständigt.

Förhistorien går via en balett. Picassos sista stora scenverk var Mercure från 1924, gjort för samme Étienne de Beaumont, där tre manliga dansare uppträdde utstyrda med kvinnliga attribut grovt tillverkade av kartong i en tablå som föreställde De tre gracerna. Den tablån ligger bakom kompositionen. Målningen från 1925 var Picassos sätt att lämna den nyklassiska linjen bakom sig.

Varför finns sprickor i färgen?

Sprickorna är inte en skada utan ett fönster. De stora torksprickorna i figuren till vänster släpper fram färg från de underliggande skikten, skriver Tate. Picasso tyckte uppenbarligen om sprickornas utseende och såg dem som en del av målningens historia.

Förklaringen ligger i den svarta färgen. Svart oljefärg torkar mycket långsamt. Lagd ovanpå redan torra skikt bildade den en hinna på ytan medan färgen under hinnan förblev mjuk. När den undre delen av färgskiktet torkade drog den spända hinnan ihop sig och brast. Resultatet är att betraktaren på vissa ställen ser rakt ned i de äldre skikten.

Är målningen kubism eller surrealism?

Det var surrealisterna som gjorde anspråk på verket, inte tvärtom. I samma ögonblick som Picasso lade sista handen vid duken bad André Breton enträget om att få publicera den i sin tidskrift La Révolution surréaliste, skriver Tate.

Tidtabellen går att följa dag för dag. Breton lät Man Ray fotografera den färdiga målningen och skickade den 9 juni 1925 en ursäkt för den dåliga bildkvaliteten. Fotografiet trycktes i tidskriftens fjärde nummer den 15 juli 1925.

Samma nummer bar något mer. Där publicerades också Les Demoiselles d’Avignon för första gången offentligt. Mellan målningen och trycket låg arton år. Två av Picassos mest omvälvande dukar möttes på så sätt i en och samma tidskrift sommaren 1925.

Anspråket kom från ena hållet. Breton hävdade att Picasso var surrealist och räknade stolt in honom bland sina egna, men att Picasso själv skulle ha anslutit sig till gruppen framgår inte av museets texter. Att kategorisera verket enbart som kubism är att bortse från hela den här historien.

Hur fick Tate tag på målningen?

Det tog nästan fem år och krävde en vän. Sommaren 1960 visade Tate Gallery den första stora Picassoretrospektiven i Storbritannien. När den stängde i september hade över en halv miljon människor sett den, ett rekord vid den tiden. De tre dansöserna var ett av lånen från konstnären.

Roland Penrose fick uppdraget. Han var styrelseledamot i Tate, surrealistisk konstnär och Picassos personliga vän. Alla tre egenskaperna behövdes. Konsthistorikern Elizabeth Cowling beskriver honom som lika omedgörlig som Picasso, buren av en nästan religiös övertygelse om sitt uppdrags riktighet.

Affären höll på att spricka 1964. När Françoise Gilot publicerade sina memoarer blev Picasso djupt sårad. Genom elakt men ogrundat skvaller hade han fått höra att Penrose setts umgås med Gilot vid invigningen av Maeghtstiftelsen i augusti samma år. Penrose bedyrade sin oskuld och fortsatte.

Den 29 november 1964 lossnade det. Penrose antecknade att regnet hade upphört, att en lätt mistral blåste himlen klar och att hunden för en gångs skull inte försökte bita honom i baken. Picasso började med att säga att om de var angelägna om De tre dansöserna skulle han sälja den till dem för de 80 000 pund som erbjudits.

Två månader senare, den 29 januari 1965, kom Penrose till Mougins för att ordna transporten. Hans hustru Lee Miller fotograferade sällskapet framför målningen. Signaturen saknades fortfarande. Picasso sade att han skulle signera men att han ännu inte bestämt var och hur det skulle göras. Kort därefter satte han sitt namn i grön färg nere till vänster, fyrtio år efter att duken målades. Verket hade haft en enda ägare fram till dess.

I London blev det bråk. Penrose rapporterade till Picasso att Lady Summerskill rasat i överhuset och krävt att få veta varför regeringen lät ett par egensinniga personer slösa skattepengar på sådana monstruositeter när sjukhusen behövde nya operationssalar. Penrose skrev att det var underbart att Picassos konst inte lämnade någon oberörd.

1. Hösten 1923

   En grisaille målas som understa skikt på duken.

2. 1923-24

   Tre klassiska dansöser målas ovanpå grisaillen.

3. 1924

   Baletten Mercure sätts upp med en tablå av De tre gracerna.

4. 1 mars 1925

   Ramón Pichot dör i Paris.

5. Maj 1925

   Picasso återvänder från Monte Carlo och gör om bilden helt.

6. 9 juni 1925

   Breton ber om ursäkt för fotografiets kvalitet.

7. 15 juli 1925

   Verket publiceras i La Révolution surréaliste nummer 4.

8. Sommaren 1960

   Tate visar verket som lån i sin Picassoretrospektiv.

9. 29 november 1964

   Picasso går med på att sälja målningen till Tate.

10. 29 januari 1965

    Penrose kommer till Mougins för att ordna transporten.

11. 1973

    Den första, ofullständiga röntgen görs på National Gallery i London.

12. 1978

    En lös dublering läggs på och baksidan blir otillgänglig.

13. 2017

    Den tekniska undersökningen publiceras i Tate Papers nummer 28.

Varför lånas målningen nästan aldrig ut?

Duken är i känsligt skick. Det har varit känt länge. Redan före 1965 fanns en 38 centimeter lång vågrät reva strax under den övre blindramslisten, lagad med en säckvävsliknande gasväv på baksidan och dold på framsidan av tjock färg som konstnären själv lade dit. Tate lät lagningen vara orörd.

När verket kom till London 1965 undersökte konservatorn Stefan Slabczyński det. Duken satt på en fast blindram av furu i sex delar utan kilar, så att dukspänningen inte gick att justera. Några ursprungliga spikar gick genom målningens framsida in i blindramen och hade målats över.

År 1975 skrev Roy Perry en konditionsrapport. Kanterna beskrevs som potentiellt bräckliga med många små sprickor och hål. Perry avrådde från längre utlandslån med hänsyn till den åldersförsvagade duken, de tunga ojämna färgskikten och blindramen som inte gick att justera.

Behandlingarna följde. Inför ett lån till USA 1978 lades en lös dublering på som stöd. Den sitter kvar och gör baksidan otillgänglig. Året därpå spändes duken om på en ny justerbar ram. Ytrengöring och ny röntgen gjordes 2012. En digital röntgen framställdes 2015.

Finns mellankrigstidens Picasso i Norden?

Ja, två verk hänger framme. Moderna Museet i Stockholm äger 102 verk av Picasso enligt museets egen uppgift, varav elva målningar. Le peintre från 1930 visas i sal 01:4. Nasjonalmuseet i Oslo visar Stilleben från 1927 i sal 068.

Uppgifterna kommer från museernas egna samlingsdatabaser. Göteborgs konstmuseum publicerar inga mått eller inventarienummer för sina Picassoverk.

Ett av de svenska verken knyter an direkt. Baigneuses au ballon från 1928 målades under en semester i Dinard på Bretagnekusten. Moderna Museets egen text beskriver två gestalter utanför en badhytt, åtskilda av en boll, där den ena låser upp hytten med en nyckel som museet kopplar till Picassos inre och undermedvetna. Det är en surrealistiskt färgad läsning av ett verk från samma decennium som duken i London.

Ytterligare ett verk knyter an genom en person, nämligen La source från 1921, som enligt museet föreställer Olga Chochlova i ett arkadiskt landskap kort efter att hon fött sonen Paulo. Olga är samma kvinna som Tates egen kurator pekar ut som ett alternativ till Germaine Gargallo i tolkningen av figuren till vänster.

Varför visar vi ingen bild av målningen?

Pablo Picasso dog den 8 april 1973. Enligt 43 § upphovsrättslagen gäller skyddet till utgången av det sjuttionde året efter dödsåret, vilket betyder till och med den 31 december 2043. Verken blir fria att återge i Sverige den 1 januari 2044.

Därför visar den här sidan ingen bild av målningen utan ett eget diagram över färgskikten. Verket i färg finns på Tates egen webbplats, där museet också publicerar sin tekniska undersökning i fulltext.

Var kan du se De tre dansöserna?

Målningen tillhör Tate i London med accessionsnumret T00729. Mellan den 17 september 2025 och den 12 april 2026 stod den i centrum för utställningen Theatre Picasso på Tate Modern. Utställningen firade verkets hundraårsjubileum. Var duken hänger därefter framgår inte av museets publicerade uppgifter, så kontrollera i Tates samlingssök innan du reser.

• Tre målningar, en dukUnder ytan ligger en grisaille från 1923 och tre klassiska dansöser från 1923 och 1924.
• Sprickorna fick vara kvarPicasso såg torksprickorna som en del av målningens historia.
• En enda identifieringPicasso pekade bara ut den svarta gestalten bakom högerfiguren som Ramón Pichot.
• Signerad först 1965Duken fick sin gröna signatur när den lämnade ateljén, fyrtio år efter att den målades.

Vanliga frågor om De tre dansöserna

Vem målade De tre dansöserna?

Pablo Picasso. Den översta, synliga målningen gjordes i maj och juni 1925, men duken bar redan två äldre kompositioner.

Var finns De tre dansöserna?

På Tate i London, med accessionsnumret T00729. Museet köpte verket direkt av konstnären 1965.

Hur stor är målningen?

215,3 × 142,2 centimeter, drygt två meter hög. Tekniken är olja på duk.

Vilken figur liknar en dödskalle?

Figuren till vänster. Tate beskriver mörka hålor för ögon och näsa och ett enda öga upplyst inifrån.

Vem är den svarta gestalten till höger?

Ramón Pichot, enligt Picasso själv. Det är den enda figur han identifierade.

När dog Ramón Pichot?

Den 1 mars 1925, enligt Tate. Dödsbudet kom före den sista ommålningen i maj och juni.

Varför har målningen sprickor?

De stora torksprickorna släpper fram färg från de äldre lagren. Picasso ville ha kvar dem.

Har målningen visats i Norden?

Inget belägg för det har hittats. Duken har haft två ägare och lånas sällan ut på grund av sitt skick.

Källor

Samtliga källor är lästa den 21 september 2026. Mått, citat och tekniska uppgifter kommer från Tates egen forskningsskrift och museets egna sidor.

• Tate: museets text om verket
• Tate Papers: King, Townsend och Ormsby om The Three Dancers, nummer 28
• Tate: röntgen och skikten under ytan
• Tate Etc: Natalia Sidlina om förvärvet och figurerna
• Tate Modern: utställningen Theatre Picasso 2025 och 2026
• Contemporary Art Society: kreditraden och köpet 1965
• Moderna Museet: Le peintre, MOM 448
• Moderna Museet: La demoiselle, NM 6084
• Moderna Museet: Baigneuses au ballon, MOM/2014/29
• Moderna Museet: La source, NM 6360
• Moderna Museet: Picasso i samlingen
• Nasjonalmuseet: Stilleben, NG.M.01886
• Göteborgs konstmuseum: Picassorummet och Stråhatten
• Riksdagen: upphovsrättslagen 43 §
• Bildupphovsrätt: när verk får användas fritt