Spel om pengar har haft en plats i måleriet i minst 500 år, alltså långt innan det fanns kasinon att måla av. Andrea Mantegna satte tärningar i händerna på soldaterna vid Kristi kors redan på 1450-talet. Omkring 1596 lät Caravaggio två falskspelare lura ett godtroget offer vid samma bord, medan Paul Cézanne tre sekler senare gjorde fem versioner av Kortspelarna.
Vintern 1892 tog Edvard Munch med sig rouletthjulet i Monte Carlo rakt in i sitt eget måleri. Spelbordet håller sig kvar som motiv eftersom det samlar pengar, risk och dolda avsikter på en yta stor som en duk. Det är ett tacksamt läge för en målare som vill visa karaktär i stället för att berätta en historia.
Här nedan är verken, konstnärerna och museerna där målningarna finns i dag.
Varför har konstnärer målat spelare i över 500 år?
Spelbordet ger en färdig dramaturgi. Insatsen ligger synlig, korten är dolda och alla vid bordet kan vinna eller förlora i samma ögonblick. Målaren slipper därför bygga upp en berättelse runtomkring, eftersom spänningen redan finns i situationen.
Motivet fungerade också som en moralisk varning. I nederländskt och flamländskt genremåleri under 1600-talet står kortspelet för lättja, dryckenskap och pengar som rinner iväg. Åskådaren förväntades känna igen varningen utan att någon behövde skriva ut den.
Spelandet gick dessutom genom hela samhället. Nationalmuseum sammanfattar saken i sin genomgång av sällskapsspel med att alla spelade oavsett var på samhällsstegen de befann sig. Ofta var det samma spel som lockade i stugan och på slottet.
Salongsestetiken från de gamla spelhusen lever kvar. Svenska spelsajter bygger i dag sina sidor kring slott, kronor och mörkröd sammet, läs mer här.
Tärningskastet vid Kristi kors
Ett av de äldsta spelmotiven i den kristna konsten kommer från Bibeln. Johannesevangeliet berättar i kapitel 19 att soldaterna delade Jesu kläder mellan sig och kastade lott om livklädnaden. Scenen gav konstnärerna en anledning att måla tärningar mitt i en korsfästelse.
Andrea Mantegna målade Korsfästelsen mellan 1456 och 1459 som mittpanel i predellan till San Zeno-altaret i Verona. Panelen är en tempera på poppel och mäter 76 × 96 centimeter. Louvren i Paris har ägt verket sedan 1798 och visar det i Denon-flygeln. I förgrunden sitter en soldat med tre tärningar i handen, beredd att kasta dem mot en rund sköld.
Samma scen dyker upp hos fler målare. Andrea Vanni skildrade till exempel lottkastningen redan på 1380-talet. Bernardino Luini lät i sin tur soldaterna slita i plagget i sin version från 1529.
Falskspelarna i barockens måleri
Caravaggio målade Falskspelarna omkring 1596. Duken mäter 94 × 131 centimeter och tillhör Kimbell Art Museum i Fort Worth i Texas. Innan dess ägdes målningen av kardinal Francesco Maria del Monte i Rom och därefter av romerska adelsfamiljer. Spelet vid bordet är primero, ett kortspel som räknas som en föregångare till poker.
Detaljen som avgör bilden är en handske. Den äldre falskspelaren lyfter handen och signalerar till sin unge medhjälpare. Handsken saknar fingertoppar, så att han kan känna igen märkta kort. Pojken till vänster studerar sina egna kort och märker ingenting av det som pågår.
Georges de La Tour byggde vidare på idén ett halvsekel senare. I Falskspelaren med ruteress, målad mellan 1636 och 1640, drar mannen till vänster fram en ruteress bakom ryggen medan blickarna vandrar mellan kvinnorna vid bordet. Duken mäter 106 × 146 centimeter och hänger på Louvren, som köpte den 1972.
Falskspelaren är alltså inte en uppfinning av en enskild målare. Tabellen nedan samlar den detalj som avslöjar spelet i fem kända verk.
| Målning | Detaljen att titta efter |
|---|---|
| Andrea Mantegna, Korsfästelsen 1456 till 1459, Louvren |
En sittande soldat håller tre tärningar och siktar mot en rund sköld. |
| Caravaggio, Falskspelarna Omkring 1596, Kimbell Art Museum |
Den äldre mannens handske saknar fingertoppar, eftersom han känner på märkta kort. |
| Georges de La Tour, Falskspelaren med ruteress 1636 till 1640, Louvren |
Spelaren till vänster drar fram en ruteress bakom ryggen. |
| Paul Cézanne, Kortspelarna 1890 till 1896, fem versioner |
Ingen blick möter en annan. Spänningen ligger i stället i kropparnas tyngd. |
| Edvard Munch, Vid rouletten i Monte Carlo 1892, Munchmuseet |
Spelarna trängs kring bordet i ett rum som löses upp i färg. |
Vad gör Cézannes kortspelare så berömda?
Paul Cézanne målade fem versioner av Kortspelarna mellan 1890 och 1896. Modellerna var lantarbetare på Jas de Bouffan, familjegodset utanför Aix-en-Provence som konstnären ärvde efter sin far. Metropolitan Museum of Art i New York daterar sin duk till perioden 1890 till 1892 och räknar den som seriens början.
Antalet figurer krymper samtidigt genom serien. Metropolitans version visar fyra män, tre spelare och en åskådare, medan de minsta dukarna bara har två spelare mitt emot varandra. Övriga versioner finns på Barnes Foundation i Philadelphia, Musée d’Orsay i Paris, Courtauld Gallery i London samt i privat ägo.
Den privatägda versionen såldes 2011 till kungafamiljen i Qatar. Priset uppgavs i pressen till omkring 250 miljoner dollar (cirka 2,4 miljarder kronor), vilket då var det högsta som hade betalats för en målning. Köparen har aldrig bekräftat summan.
Cézanne arbetade med spelarna på samma sätt som med sina stilleben. I Korgen med äpplen byggs bilden av tyngd och balans i stället för av rörelse. Kortspelarna sitter lika stilla som frukten på den lutande duken.
Munch och roulettbordet i Monte Carlo
Edvard Munch bodde i Nice vintern 1891 och reste därifrån gång på gång till kasinot i Monte Carlo för att spela roulett. I den violetta dagboken, som Munchmuseet i Oslo har i sin samling, beskriver han stämningen i salongen och en spellust som växte till en besatthet.
Målningen Vid rouletten i Monte Carlo kom 1892. Spelarna trängs kring bordet i ett rum där väggar och ansikten löses upp i färg. Bilden handlar mer om trycket kring bordet än om vilka nummer som faller.
Dagboksanteckningarna sträcker sig från november 1891 till januari 1892 och följer en tydlig kurva. Först kommer nyfikenheten på salongen och sällskapet, därefter beskrivningarna av hur spelandet tar allt större plats. Munch var långt ifrån ensam vid borden, eftersom hela Rivieran drog till sig konstnärer och författare under samma vinter.
Rouletten gav Munch ett motiv som låg nära hans övriga teman. Hjulet avgör utan hänsyn till vem som sitter vid bordet, vilket gör spelet till en bild av ödet i miniatyr.
Vilka spelmotiv finns i svenska samlingar?
Nationalmuseum i Stockholm har flera spelmotiv i samlingen och har samlat dem i en webbtur om sällskapsspel. Urvalet sträcker sig från gustavianska salonger till nederländskt och flamländskt genremåleri.
Fem verk ur den genomgången visar hur brett motivet är. Spelet förekommer både i societeten och i enklare miljöer, med svenska och nederländska exempel sida vid sida.
Fem spelmotiv ur Nationalmuseums samling
- Pehr Hilleström d.ä., Spelparti hos statssekreterare Elis Schröderheim (1782): Målningen visar hur självklart kortspelet hörde hemma i den gustavianska societeten.
- Niclas Lafrensen d.y., Damer som spelar kort: Bilden skildrar kortspelet som en umgängesform bland kvinnorna i samma societet.
- Carl Larsson, Till en liten vira (1901): Titeln syftar på kortspelet vira, som var vanligt i svenska hem kring sekelskiftet 1900.
- Gabriel Metsu, Spelparti (omkring 1660): Verket för in den nederländska guldålderns blick på spelandet i den svenska samlingen.
- David Teniers d.y., Kortspelare: Den flamländske målaren placerade i stället spelet bland vanligt folk.
Det svenska materialet är starkast från 1700-talet och framåt. Pehr Hilleström d.ä. dokumenterade den gustavianska societetens tidsfördriv, medan Carl Larsson hundra år senare knyter an till samma spelkultur i ett borgerligt hem. Nationalmuseum visar dessutom nederländskt och flamländskt genremåleri i samma urval, vilket gör det möjligt att jämföra miljöerna direkt.
Så läser du en målning med spelare
Ett spelmotiv går att tyda på några minuter, förutsatt att du vet var du ska titta. Ordningen nedan fungerar framför både en barockduk och ett svenskt salongsmotiv.
Fyra saker att leta efter i bilden
- Börja med händerna: Fusket syns nästan alltid i händerna, som håller korten, mynten eller tärningarna.
- Följ ljuset: Barockens målare använde skarpa ljuskällor för att peka ut vem i sällskapet som är offret.
- Leta efter den som inte spelar: En åskådare eller en tjänare i bakgrunden bär ofta bildens verkliga budskap.
- Se vad som ligger på bordet: Insatsen berättar om spelet är ett tidsfördriv eller en fara för hela hushållet.
Vanliga frågor om spel i konsten
Vad är genremåleri?
Genremåleri är målningar som skildrar vardagliga scener med anonyma människor, till skillnad från porträtt, historiemåleri och religiösa motiv. Kortspelande sällskap, värdshus och marknader hör till de vanligaste genremotiven i nederländskt och flamländskt 1600-talsmåleri.
Vem var Georges de La Tour?
Georges de La Tour var en fransk barockmålare som levde mellan 1593 och 1652 och arbetade i Lorraine. Han är känd för scener som lyses upp av ett enda ljus. Måleriet glömdes bort i flera hundra år innan det återupptäcktes under 1900-talet.
Hur kom Caravaggios Falskspelarna till Kimbell Art Museum?
Falskspelarna ägdes ursprungligen av kardinal Francesco Maria del Monte i Rom och gick sedan vidare till familjerna Barberini och Colonna di Sciarra. Efter en period i en europeisk privatsamling köptes målningen av Kimbell Art Foundation i Fort Worth 1987.
Vad är primero för ett kortspel?
Primero är ett kortspel som spelades i Europa under 1500-talet och 1600-talet och som räknas som en föregångare till poker. Kimbell Art Museum anger primero som spelet vid bordet i Caravaggios Falskspelarna.
Finns spelmotiv även i grafik?
Spelmotiv finns i grafiken från 1700-talet och framåt. William Hogarth skildrade ett spelhus i bildsviten A Rake’s Progress, som spreds som kopparstick 1735 och nådde en betydligt bredare publik än de målade förlagorna.
